Jag blev aldrig delfinskötare

När jag var liten såg jag tre vägar att gå; antingen skulle jag bli frisör, advokat eller delfinskötare. Helst delfinskötare. Det verkade coolt och jag skulle bli kompis med delfinerna som skulle göra superspeciella trick med mig som ingen annan kunde. 

Å andra sidan skulle jag även bo på en stor ranch (ingen gård, ordet ranch var viktigt) och ha minst 50 hästar. 

Frisör skulle jag bli för att jag själv hade midjelångt blont hår och fortfarande hade ambitionen att lära mig göra något med det. 

Advokat tyckte farmor att jag skulle bli eftersom att jag ofta lyckades argumentera mig till en extra wienernougat ur kartongen och för att jag var en riktig liten kunskapssvamp med fallenhet för svåra korsord. Vet inte hur det blev advokat i hennes bok, men det made perfect sense to me.

Delfinskötare säger väl sig självt.

Jag blev Talangchef efter att ha tagit ett par varv runt solen som koordinator och researcher. Det var inte vad jag trodde att jag skulle bli, kanske främst för att det inte ens var ett jobb jag inte hört talas om innan jag själv blev det. Men jag är övertygad om att Lill-Kitty skulle varit nöjd med karriärvalet. Jag får prata, argumentera, suga åt mig massor med nya kunskap och hitta superspeciella kompetenser som ingen annan kan.

Drömjobben som små, vad säger de om oss egentligen?

 Säger de allt? Eller inget alls? Lämnar de ledtrådar kring vilka vi är eller är det bara filosofiskt överkoffeinerat tankebubblande?

De som idag arbetar med precis det de bestämt sig för att bli när de var små tänker jag visar på en väldigt stark målmedvetenhet! De har bestämt sig och så kör de bara!

Medan de som gör någonting helt annat har varit öppna för förändring och vågat ta steget in i något helt okänt på jakt efter att hitta rätt! Fantastiskt oavsett.

Dela på sociala medier

Dela på Facebook
Dela på Twitter
Dela på LinkedIn
Skicka som mail
TOP